Det här är den jobbigaste texten jag någonsin har skrivit. Sedan beskedet om att Tommy lägger av har jag försökt att tänka ut vad den här krönikan ska bestå av. Det är nu tre veckor sen det beskedet kom. Tre veckor av tårar, ångest, krossade drömmar och återupplivade drömmar. Och nu står vi här – på läktaren och blickar ut över den gräsmatta där Tommy Thelin kommer att springa ut för sista gången någonsin.
En kompis frågade för ett par dagar sen om Tommy Thelin är större än Jönköpings Södra IF. Kan någon spelare vara större än klubben? Nej, svarade jag. Ganska enkelt svar enligt mig. Det är trots allt inte för någon enskild spelare vi spenderar hundratals mil i en buss för år efter år. Däremot kan en spelare vara en stor del av allt det man älskar med klubben. Det är så jag skulle beskriva min kärleksrelation till Tommy Thelin. Han står för allt det jag älskar med Jönköpings Södra IF.
Tommy är ingen vanlig fotbollsspelare eller lagkapten. Han har synnerligen fått slita hårt för att få den kärlek och uppskattning från invånarna i Jönköping som han förtjänar. Vändpunkten kom någonstans år 2015 i samband med återkomsten till Allsvenskan. Tommy gick från att vara en diva, till att bli en hjälte. För mig har det alltid varit tydligt att Tommy brinner för Jönköpings Södra. Han har under sin tid i klubben haft möjligheten att lämna för att spela på en högre nivå. Men han har stannat kvar, varit oss trogen och var en stor bidragande orsak till att klubben fick det lyft vi förtjänade. Detta gör honom till unik i fotbollssverige. Den moderna fotbollen innebär att spelare och kulturbärare likt Tommy blir allt färre. Detta gör Jönköpings Södra unikt.
Det är svårt att med ett begränsat antal ord försöka beskriva Tommys storhet. Jag nöjer mig med att försöka beskriva vad han har betytt för mig. Tommy har alltid varit den där personen som ser oss supportrar. Jag minns en sommar för två års sen när jag arbetade uppe på A6 som fastighetsskötare. Vi hade dagen innan förlorat mot Blåvitt med 2-0. Jag är mitt uppe i att måla bänkar utanför en av entréerna när jag hör en förare lägga sig på tutan. Jag kollar upp, det är Tommy. Han erbjöd mig ett nytt jobb och att börja arbeta på hans företag, han utlovade högre lön, jag tackade nej. Men han frågade också om gårdagens match. Han var uppenbart irriterad och det märktes även en oro för hur säsongen skulle sluta. Hur säsongen senare faktiskt slutade minns vi alla. Det starkaste minnet från den sista kvalmatchen för mig är Tommys tårar som aldrig slutade att rinna. Där finner vi beviset för vad Tommy är. Han är en supporter som hade turen och äran att få bära tröjan. Tröjan som han under lång tid har hedrat, älskat och gråtit för. Han är en av oss.
Vi ska snart få njuta av Tommy sista match, någonsin. När slutsignalen ljuder är Tommy inte längre en spelare i Jönköpings Södra. Då är han bara en supporter. När slutsignalen ljuder kan vi ha säkrat allsvenskt spel för nästa år. När slutsignalen ljuder är det upp till oss att ge tillbaka allt det som Tommy har gett oss under alla dessa år – en oerhörd kärlek. Oavsett hur säsongen slutar, i lycka eller sorg, är en sak i alla fall säker. Tommy – vi blir aldrig av med varandra.
Tack för allt.
Text: Christian Lantz Foto: Axel Boberg
Denna artikel är tidigare utgiven i Matchprogrammet #3 i samband med matchen mot BP.
