Money can’t buy class

0

Igår (läs torsdag) tog vi emot Djurgården hemma på Vallen. En match som slutade 1-1 men som satte igång tankeverksamheten lite extra hos mig. Jag tar mig därför friheten och försöker utforma någonting som ska vara läsbart. Eftersom jag tröttnade på 140 twittertecken är det dags för mig att återigen ge mig på Södrasajten.

J-Södra anno 2017 har imponerat på mig. Ett J-Södra utan Pawel Cibicki var på förhand relativt utdömda ur ett offensivt perspektiv. Fyra matcher senare hade vi dundrat in åtta mål och hämtat hem sju poäng. Redan förra året visade J-Södra att man inte behöver en kassa på flera miljoner för att spela bra fotboll i Allsvenskan. Extra tydligt blev det igår (läs torsdag) när vi mötte Djurgården hemma. Ett Djurgården som har ett otroligt profilstarkt lag. Värvningarna Kim Källström och Jonas Olsson säger en hel del, speciellt när man jämför det med J-Södras värvningar.

Det som imponerar allra mest på mig är att vi med våra knappa resurser ändå lyckas bjuda på en bra fotboll, där vi hela tiden tror på det vi gör. I första halvlek igår för vi matchen väldigt kontrollerat mot ett Djurgården som har svårt att etablera något vidare spel. Egentligen ska inte Gojani och Fidde kunna manövrera ut ett innermittfält i Djurgården där Källström spelar, men likt förbannat gör dem det. Trots ett stort spelövertag fick vi utdelning först i 45:e minuten, och ÄNTLIGEN var det dags för Kozica att göra mål. På tal om Kozica gör han återigen en helgjuten insats. Han är vår farligaste spelare framåt utan tvekan. Ett mål till kunde han gjort och nu får vi hoppas att det släpper ordentligt för då kan han vara god för sju till åtta fullträffar.

Tyvärr svänger matchbilden till andra halvlek förmodligen p.g.a. den mardrömsstart vi får efter att Jocke Karlsson missat en hemåtnick och Djurgården kvitterat på den efterföljande hörnan. Efter den situationen lyfte vi oss aldrig riktigt och Djurgården tog över mer och mer. Trots Djurgårdens övertag försvarar vi oss väldigt bra och inga fler DIF-mål var egentligen aktuellt. Andra halvlek vill jag inte prata särskilt mycket mer om. Jag är nöjer mig där.

Bussen mot Jönköping rullade vid ungefär 12.00 och jag fick en väldigt skön dag i Jönköping innan matchen med 25+. Det ska dock sägas att jag under resan ner mot Jönköping var lagom nervös och ändå hade en bra känsla, framförallt eftersom jag vet hur starka vi är på Vallen, vår borg. Varför är vi så starka hemma då? Givetvis beror det på att vi spelar på vår egen gräsmatta, på vår egen arena. Men framförallt vill jag lyfta upp något annat, nämligen GM. Green Machine fullständigt öste på i första halvlek. Det var det bästa trycket jag upplevt på Vallen i år, vi växer inte bara på planen utan även på läktaren. Den nya ramsan ”Vallen vårt hem” ekade utan dess like i första halvlek, jag får rysningar bara jag tänker på det. En massa människor ska ha beröm för sina insatser på läktaren. Tack för att ni anstränger er för en bättre läktarkultur. Ta åt er och njut. Utan er hade inte Allsvenskan vart möjlig.

Återigen tar vi en poäng och återigen är det ett hedersamt X. Dessa hedersamma X, suck… Jag börjar tröttna ordentligt på att spela bra men att ”bara” få med sig en pinne. Framförallt beror det på att dessa X känns lite onödiga. Mot Sirius släpper vi in 1-1 i 86:e minuten och mot Djurgården ger vi bort 1-1, det svider alltid lite extra då. När vi är missnöjda efter 1-1 hemma mot ett Djurgården som tillhör den absoluta serietoppen och är i storform, då inser jag hur långt vi har kommit på vår resa. För två till tre år sedan hade jag inte riktigt kunnat tänka mig att vara besviken över en pinne hemma mot DIF, eller en åttonde plats, jag hade tagit det alla dagar i veckan. Men jag vet att vi kan bättre och det är ändå trots allt en ganska skön känsla, vi är på rätt väg. Vårt tåg har bara börjat tuffa. Frågan är vart det slutar.

//Emil Tidlund

DELA

Kommentera