Den historiska återblicken fortsätter och denna gång tittar vi tillbaka på säsongen 1953/54. Ett år där J-Södras allsvenska svit brast trots en fin inledning under hösten 1953. Detta var också stjärnan Arne Selomossons sista säsong i den gröna tröjan.
Efter sju raka allsvenska säsonger tog äventyret slut under våren 1954. Vårsäsongen blev ett gigantiskt misslyckande för J-Södra där man bara tog en seger. Det fanns flera orsaker till misslyckandet och kanske stördes laget av det eviga proffsryktet kring lagets stora stjärna, Arne Selmosson. Redan under hösten stod det klart att franska och italienska klubbar ryckte i Selmosson och flertalet gånger var det också ”klart” att han skulle bli proffs. Först i italienska Triestina, sedan franska Red Star Olympic. Till slut skulle det ändå bli Udinese men eftersom italienarna hade importförbud blev det en segdragen historia. Efter två veckor i träning hos sitt nya lag fick Arne beskedet att han skulle åka hem i väntan på ett beslut från den italienska regeringen. I Södralägret var det naturligtvis sköna nyheter för det betydde att ”Selmo” kunde spela med J-Södra tills beslutet var fattat.
Dessförinnan hade J-Södra inlett säsongen på ett alldeles lysande sätt. På de fyra inledande matcherna hade man tagit sju av åtta poäng och till och med besegrat Malmö FF på bortaplan med 2-1. Det var framförallt just Selmossons fina centerspel som låg bakom resultaten och vem skulle tro att det här laget skulle ramla ur serien till slut?
Efter den fina starten började J-Södras fina spel sluta att existera. Selmosson befann sig i proffsdrömmen och var ständigt beredd att åka ner till Italien. I flera av matcherna var det oklart in i det sista om han skulle spela och det var naturligtvis inte den bästa av uppladdning.
Försvarsmässigt hängde J-Södra bra med och detta mycket tack vare åldermannen Allan Broling. Gnosjöbördige Broling skulle faktiskt ha avslutat sin J-Södrakarriär efter säsongen 1952/53 men J-södra gjorde sitt yppersta för att få sin stopper att spela en säsong till. Till slut blev det ett ja från Broling och han gjorde inte bort sig under sin sista säsong. Säsongen efteråt blev det åter Gnosjö och en ledarroll i Gnosjö IF.
Målvaktsfrågan var också ett litet problem för ledningen.
Meningen var att nyförvärvet från Husqvarna IF, Elmer Almqvist, skulle ta över efter veteranen Göte Ståhl men det blev bara fyra matcher för ”Kubben”. Mitt under våromstarten blev det också klart att Almqvist återvänder till Husqvarna efter vårsäsongen och matchen mot Djurgården borta den 25 oktober blev Elmer Almqvists sista i J-Södras a-lag.
Under hösten 1953 gjorde också J-Södra klart med två stycken nyförvärv. Dels Roland Rosengren (bilden) från IFK Oskarshamn samt Lennart Doolk från Skillingaryd. Båda spelarna var spelklara under våren men det var bara Rosengren som fick debutera.
Vårsäsongen blev alltså en missräkning och det stod klart att J-Södra skulle få det tufft att hålla sig kvar. Ödesmatcherna avlöste varandra och det där lilla flytet fanns tyvärr inte. En enda seger blev det under våren och det var såklart över Elfsborg på Ryavallen.
Bästa Södrait denna säsong var nog försvararen Karl-Axel Svensson som visade upp ett mycket bra spel.
Efter sju raka allsvenska säsonger tog äventyret slut under våren 1954. Vårsäsongen blev ett gigantiskt misslyckande för J-Södra där man bara tog en seger. Det fanns flera orsaker till misslyckandet och kanske stördes laget av det eviga proffsryktet kring lagets stora stjärna, Arne Selmosson. Redan under hösten stod det klart att franska och italienska klubbar ryckte i Selmosson och flertalet gånger var det också ”klart” att han skulle bli proffs. Först i italienska Triestina, sedan franska Red Star Olympic. Till slut skulle det ändå bli Udinese men eftersom italienarna hade importförbud blev det en segdragen historia. Efter två veckor i träning hos sitt nya lag fick Arne beskedet att han skulle åka hem i väntan på ett beslut från den italienska regeringen. I Södralägret var det naturligtvis sköna nyheter för det betydde att ”Selmo” kunde spela med J-Södra tills beslutet var fattat.
Dessförinnan hade J-Södra inlett säsongen på ett alldeles lysande sätt. På de fyra inledande matcherna hade man tagit sju av åtta poäng och till och med besegrat Malmö FF på bortaplan med 2-1. Det var framförallt just Selmossons fina centerspel som låg bakom resultaten och vem skulle tro att det här laget skulle ramla ur serien till slut?
Efter den fina starten började J-Södras fina spel sluta att existera. Selmosson befann sig i proffsdrömmen och var ständigt beredd att åka ner till Italien. I flera av matcherna var det oklart in i det sista om han skulle spela och det var naturligtvis inte den bästa av uppladdning.
Försvarsmässigt hängde J-Södra bra med och detta mycket tack vare åldermannen Allan Broling. Gnosjöbördige Broling skulle faktiskt ha avslutat sin J-Södrakarriär efter säsongen 1952/53 men J-södra gjorde sitt yppersta för att få sin stopper att spela en säsong till. Till slut blev det ett ja från Broling och han gjorde inte bort sig under sin sista säsong. Säsongen efteråt blev det åter Gnosjö och en ledarroll i Gnosjö IF.
Målvaktsfrågan var också ett litet problem för ledningen.
Meningen var att nyförvärvet från Husqvarna IF, Elmer Almqvist, skulle ta över efter veteranen Göte Ståhl men det blev bara fyra matcher för ”Kubben”. Mitt under våromstarten blev det också klart att Almqvist återvänder till Husqvarna efter vårsäsongen och matchen mot Djurgården borta den 25 oktober blev Elmer Almqvists sista i J-Södras a-lag.
Under hösten 1953 gjorde också J-Södra klart med två stycken nyförvärv. Dels Roland Rosengren (bilden) från IFK Oskarshamn samt Lennart Doolk från Skillingaryd. Båda spelarna var spelklara under våren men det var bara Rosengren som fick debutera.
Vårsäsongen blev alltså en missräkning och det stod klart att J-Södra skulle få det tufft att hålla sig kvar. Ödesmatcherna avlöste varandra och det där lilla flytet fanns tyvärr inte. En enda seger blev det under våren och det var såklart över Elfsborg på Ryavallen.
Bästa Södrait denna säsong var nog försvararen Karl-Axel Svensson som visade upp ett mycket bra spel.